Månadens profil juni, Malin Almén

Hur har du det i ditt filmliv just nu, vad är på gång?
Faktum är att Maj varit den intensivaste månaden på jobbfronten i hela mitt liv.
För några dagar sedan levererade jag sista sista scenerna till en dokumentärfilm
som nu ska ut och pitchas – och förhoppningsvis hitta ivriga finansiärer så att den
kan produceras fullt ut. Det är filmaren Hanna Solberger som står bakom projektet.
Man skulle kunna säga att den handlar om det individuella självförverkligandets pris
och hämtar berättarelementen ur hennes egna liv.
Då Hanna är uppvuxen i Östersund har det för min del inneburit att jag fått ägna många timmar åt att teckna och animera Körfältet på 1980-talet. Fantastiskt roligt.
Ett helt annat sorts uppdrag handlar om att instruera människor hur man ska bete sig
när man behöver gå på toaletten i fjällen. Det är Fjällräven som beställt en sådan animerad film efter att ha insett att det kan vara ett problem då flera tusen personer från världens alla kulturer befinner sig på vandring längs samma led samtidigt.
Det är en rolig och delikat utmaning att gestalta detta så att själva instruktionerna blir glasklara – hur man får och Inte får göra – utan att det blir alltför grafiskt och motbjudande.
Uträtta våra naturbehov måste vi ju alla men det är säkert olika var skämsgränsen går kring att vara öppen om det.
Förutom dessa animationsuppdrag har jag och min samarbetspartner (ljudläggare och klippare) Mats Öhr besökt mellanstadieskolorna i Strömsunds kommun under Maj för att låta eleverna göra egen animerad film med Ipads.
Helt fantastiskt roligt faktiskt.
Förutom glädjen att resa i länet så är det extremt givande för mig som animatör att få ta del av elevernas arbeten. Det är djupt förbluffande att 10 – 12åringar så snabbt och intuitivt förstår och hanterar denna teknik – att på ett tämligen komplicerat och abstrakt vis konstruera rörelse och gestalta skeenden. Många gånger gör dom det så jäkla bra och kommer på egna lösningar som är mind-blowing. Jag kan varmt rekommendera ett besök på följande Youtube-kanal där elevernas färdiga kortkorta mästerverk hamnar
Hur kom det sig att du började med film/animation?
Som så mycket annat viktigt i livet – av en slump.
När jag var ung hade jag svårt att fokusera på ett intresse.
Jag var intresserad av att skriva historier, av att teckna och måla och av musik.
När jag insåg att alla dessa intressen får rum inom animerad film var det klart liksom.
Såhär i efterhand minns jag det som att ha fått en uppenbarelse.
Att det var en stor befrielse att inte längre tvivla på vad jag ville göra här i livet.
Inte för att jag var så säker på att jag skulle klara av det eller få till det
men att hitta en dröm som känns tillräckligt stor och lockande för att drömma
är fundamentalt viktigt. Och jag känner mig enormt tacksam för det.
Vilken är den största utmaningen för dig gällande filmproduktion?
Utan tvekan att få ekonomin och tiden att göra film.
Att vara frilansande kulturarbetare är ingen dans på rosor inom någon disciplin.
Det är inget jag kan rekommendera någon faktiskt – om man inte har en mage av stål.
Att få tillgång till offentliga medel för filmproduktion är att ta sig igenom ett nålsöga som
väldigt många trängs vid. Även att få göra uppdragsfilm är svårt då det blir så dyrt för kunden när det handlar om handtecknad, tidsödande animation som jag gör.
Det verkar kanske onödigt gnälligt när jag just redogjort för vårens alla roliga uppdrag.
Men det är en väldigt ojämn tillvaro som frilansare. Rätt vad det är har jag inga uppdrag alls. Och det är enormt stressande att periodvis inte veta om man kan betala hyran nästa månad.
 Ditt bästa filmminne, (gällande egna produktioner)?
Det är rysligt spännande att för första gången se figurerna komma till liv. Att ha tecknat stillbilder timme ut och timme in och sedan få se hur det fungerar när det satts ihop
till en filmsekvens. Några enstaka gånger visar det sig bli bättre än väntat och det är fantastiskt. Vad gäller publika visningar var det en härlig upplevelse när kortfilmen Supermommo visades i en fullsatt salong på Göteborgs filmfestival för en massa år sedan. Den ingick i ett kortfilmsblock med väldigt tunga och allvarliga filmer så jag tror publiken passade på att lätta på trycket lite extra när det kom en rolig film. Dom tjöt av skratt.
Det kändes som att ha gjort ett lyckat uppträdande – utan att behöva synas själv.
Perfekt för en blyg exhibitionist.
Tips till den som vill bli animatör?
Att ha massor av hängivenhet och tålamod.
Och boken THE ANIMATORS SURVIVAL KIT av Richard Williams.